Se hur Intric används i praktiken. Läs här

Reflektioner

Varför vi gör det vi gör

Publicerad

2026-10-15

Lästid

4 min

David Wallén Chief Executive Officer — Founder

Varför vi gör det vi gör

När folk frågar vad vi gör är det vanliga svaret: "vi bygger AI-plattformar". Det stämmer, men det säger ingenting om varför vi finns. Här är tankarna bakom Intric och varför de styr vad vi bygger.

Det börjar med en iakttagelse. Att ge en organisation tillgång till AI är nu den enkla delen. En säker assistent kan köpas, en modell kopplas in och medarbetarna få åtkomst på en eftermiddag. Tillgång i sig förändrar dock ingenting. Den som får ett nytt verktyg gör ofta jobbet på det gamla sättet. Ett team med ett nytt arbetssätt gör det på ett annat sätt redan på måndag.

Var tiden tar vägen

Tänk dig en organisation med 300 handläggare. Var och en sparar fem minuter om dagen tack vare en bra assistent. Det låter blygsamt, men det blir 1 500 minuter, eller ungefär 25 timmar, varje dag. På papperet är det en stor vinst.

Titta sedan på kön. Om ett ärende fortfarande tar tre veckor att nå ett beslut, vart tog timmarna vägen? Oftast i små delar som ingen mäter: en extra kontroll, en mejlkedja som inte behövdes, en överlämning som tar en vecka eftersom ingen vet vem som äger nästa steg. Tiden försvann någonstans i processen.

Sparad tid spelar bara roll för vad den blir: kortare köer, tydligare dokumentation, färre onödiga överlämningar och mer utrymme för bedömning. Om vi inte kan visa det i arbetet har vi inte visat något, hur många användare vi än har.

Förändringen börjar nära arbetet

Den som utför arbetet ser oftast problemet först. En handläggare märker ett steg som inte tjänar något syfte. Ett planeringsteam vet exakt var en överlämning kostar en vecka. En driftgrupp vet vilken information som alltid försvinner när något går sönder klockan tre på natten.

Kunskapen är värdefull och samtidigt skör. Den lever i en person, ett pilotprojekt, ett kalkylblad, ett skript eller en avdelning som aldrig hinner göra arbetssättet varaktigt. När personen byter jobb, piloten avslutas eller leverantörens projekt stängs, lämnar kunskapen med dem.

Intric är byggt just för det här gapet. Vi vill att lokal kunskap ska bli institutionell förmåga: något organisationen kan äga, styra, mäta, förändra och återanvända.

Vårt mål är tydligt. Institutionen behåller ägandet. Vi bygger tillsammans med verksamheten, eftersom verksamheten känner till undantagen och bedömningarna, och vet skillnaden mellan en polerad demo och något människor faktiskt kan använda en dålig dag.

Suveränitet är förmågan att agera

Suveränitet reduceras lätt till en fråga om var servrarna står. Den frågan är viktig, och säkerhets- och upphandlingsteam har rätt i att ställa den. För oss är den där samtalet börjar, inte där det slutar.

Ett system är inte verkligen suveränt om institutionen inte kan se vad som hände i det, inte kan ändra rutinen, inte kan flytta från leverantören eller inte kan hålla arbetet igång när förutsättningarna ändras. Drifttid, reservlösningar och beroenden avgör om en kommun, ett universitet eller en försvarsenhet kan fortsätta göra sitt jobb.

Så vi menar något praktiskt med ordet. Suveränitet är förmågan att fortsätta agera under egen auktoritet.

Ett hem för nya arbetssätt

Jag gillar bilden av ett pilotprojekt som ett tält när man provar ny teknik. Det är en bra plats att testa något på. Den som tänker stanna i flera år behöver ett hus. Nya arbetssätt är likadana. De behöver en stabil form: säkerhet, ansvar, dokumentation, mätning och utrymme att förändras. Utan det stannar de i tältläge, och när tältet är packat glömmer någon hur det var uppställt.

Därför ser vi inte plattformen som målet. Den finns för att det nya arbetet ska ha en plats att bo på, en plats som överlever piloten, projektet, leverantören och den lokala eldsjälen.

Vad vi lovar

Vi bygger det tillsammans. Vi driftar det. Ni äger det.

Vi bygger tillsammans för att arbetet inte kan förstås utifrån. Vi driftar det för att institutioner behöver miljöer som fungerar lika väl en tisdag i februari som en onsdag i oktober. Ni äger det för att institutionens förmåga aldrig ska bero på en leverantörs goda vilja.

Varför det här spelar roll

Människor i offentliga institutioner vill oftast göra rätt. De delar gärna sina bästa knep när de har tid, känner sig trygga och har någon som lyssnar. Det de sällan gör är att lämna över något de vet hur man gör, utan att veta vem som tar hand om det sedan. Att behålla det för sig själva är en rimlig reaktion på hur institutioner fungerar.

Vårt uppdrag är att göra delandet enklare samtidigt som kontrollen stannar kvar där den är. Mönstret kan resa. Datan stannar hemma.

Nästa gång någon på en annan avdelning står inför samma problem ska de alltså inte behöva börja från noll.

David Wallén

VD, Intric